Jag är skit nojjjjig....

Jag var nere på ett köpcentrum som ligger inte så långt härifrån. Jag kommer gående i min egen lilla värld. Har varit och kollat på en skit dyr tröja som jag funderar på att köpa i slutet av månaden.... Jag går där och funderar... ska jag eller ska jag inte.... hm... Då står gubben där och råglor på mig och  följer mig med blicken tills jag försvinner ner på rulltrappan... Det var en gubbe på 55+ och skulle verkligen passa in på nån som ringer linjen. Halvtaskig klädsel med pösiga jeans och har säkert en torr skärring hemma som aldrig släpper till... Så fort nåt sånt händer så kommer mina hjärnspöken springandes... Tänk om jag har pratat med den där gubben... Tänk om han vet vem jag är.... Tänk om han följer efter mig hem.... Jag vet att sannolikheten är noll. Jag vet att ingen på linjen vet vilken stad jag bor i eller hur jag ser ut. Jag har inte pratat med någon i köpcentrumet så ingen kan känna igen min röst. Jag VET. Men så fort en gammal gubbe tittar länge på mig och håller fast blicken så kommer dom där hjärnspökena fram. Jag vänder mig om och kollar att ingen följer efter mig när jag går mot min bil. Jag sätter mig i förarsätet och låser dörren. Jag kollar en extra gång i backspegeln att ingen följer efter mig.... Jag vet att jag är nojjig men känslan finns där hela tiden. Jag är anonym och ger aldrig ut mina personliga uppgifter men det känns som den där äckliga blicken ser rakt igenom mig och det får mig att rysa...