I går fick jag mitt första självmord samtal

I går fick jag mitt först riktiga självmord samtal. Han sa inte riktigt vad som hade hänt men livet var helt nattsvart och han tyckte inte om någonting. Han brukade gilla musik och att spela instrument men det hade han slutat med. Han gillade gå ut och promenera men nu stannade han hemma i stället. Han pratade tyst och uppgivet, långsamt och smärtfyllt. Jag kunde höra att han var riktigt ordentligt nere. Han pratade om att han inte orkade att leva och att han ville ta sitt liv, hur jobbigt allt kändes och livet var meningslöst. Jag vet exakt hur det känns. Jag har varit där själv. Jag vet hur det känns när det är helt svart. Jag berättade min historia i stora drag. Alla detaljerna hade varit alldeles för smärtsamt för mig. Jag sa till honom att det kommer att bli bättre. Lite bättre kommer det att bli men det kommer att gå sakta. Mycket sakta. Först är det svart. Sedan blir det mörkgrått och sedan någon nyans ljusare. Men det går sakta. Väldigt sakta. Men det blir bättre. Det blir det. När det hände mig så var allt bra. Jag hade allt, mådde bra och hade det bra. Men klockan 14:00 på en torsdag rasade allt. Jag orkade tillslut inte gå utanför lägenheten. Det var tungt att gå upp ur sängen för att gå till köket för att äta. Jag åt ganska lite, mitt matkonto låg på mellan 600 - 800 kr i månaden. Jag hade kontakt med min pappa och min advokat under den här tiden men ingen annan för jag orkade inte. Antalet vänner blev kraftigt nerskalat. Inget syns utanpå idag men det känns fortfarande på insidan fastän det är ett par år sedan nu. Allt det här sa jag till honom. Jag vet inte om det hjälpte. Jag hoppas det. Vi pratade i en timme och jag var smärtsamt ärlig genom hela det här samtalet. Den här speciella kunden fick prata med mig och inte med min karaktär.